torsdag 8 oktober 2009

filosof







I dag har jag varit hemma och sytt. Det blev sängkläder till Tilda och till vagnen. Ett par byxor som blev väldigt rymliga till Tilda. Och en vante till Tilda. Vanten var lite klurig och blev inte bra. Så det får bara bli en av den så ska jag klura mer på ett bättre mönster.

Man hinner tänka mycket när man sitter själv och syr... Lite filosofisk känner jag mig i dag. Har tänkt mycket på det här med kompisar, både till mig och mina barn.
Amanda har inga bekymmer med några kompisar, men Wille har det lite tufft ibland. Han är lite speciell Wille och går inte så bra ihop med alla. De flesta i klassen tycker nog att han är konstig och tråkig. Men han har två vänner så han är inte helt ensam som tur är. Men så social och leksugen som han är så räcker det inte riktigt till alla gånger. Känns jätte hårt i mammahjärtat när han ringer till alla i klassen och frågar om de kan leka och bara får nej till svar. Det är ju inte jämt att barnen inte vill heller, för Wille är så impulsiv så när han kommer på att han vill leka så vill han det direkt och då är många redan uppbokade också. Men jag tycker så synd om honom.

Kompisskap som vuxen är också jätte svårt. Jag saknar min bästa kompis som flyttade till boden jätte mycket ibland. Det verkar helt hopplöst att hitta riktiga nära kompisar när man har familj. När jag var singel hade jag många kompisar. Men nu har vi flyttat ifrån dem och jag har jätte svårt att hitta nya kompisar. Jag har kompisar jag också, det är inte det. Men ingen som är så där nära, den där man kan prata helt obehindrat med och som man kan vara helt sig själv med. Kanske är det så att tiden inte räcker till för att bygga en sån relation när man har familj. Det tar ju ändå ganska lång tid att lära känna en person ordentligt. Det verkar som att de allra flesta redan har en nära kompis eller inte har behov av det. Jag har behov av det och det fattas mig. Och jag vet inte hur jag ska gå till väga för att hitta någon heller. Det är ju ingen som vill vara kompis med mig ju!! Jag tycker jag försöker och försöker men får ingen respons. Jag menar det måste ju ändå vara ömsesidigt. Det kanske är så att jag också är annorlunda och konstig. Det är jag förmodligen... Det är förmodligen inte så många som finner nöje i mig på ett djupare plan. Jag vet inte, det är omöjligt att sia om vad andra tycker om en och hur de uppfattar en. Jag får väldigt skilda påståenden från folk. En del säger att jag verkar väldigt snäll och timid, andra uppfattar mig som en riktig krutkärring som inte skräder sina ord. Kanske uppfattas jag som för på, kanske som fruktansvärt tråkig, kanske läskig??? Jag vet inte. Jag saknar bara en bästis att prata skit med och skratta med och umgås med.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej, Jag vet precis vad du menar, saknar oxå nån som man bara kan vara sig själv med oreserverat, iaf så har jag ingen sån vän i närheten riktigt.... men jag hoppas att det dyker upp nån, och det tror jag nog det gör för dig oxå! Varma kramar Linda N

Hohelolenona sa...

Jag gillar dig!! men det är alltför länge melan gångerna man hinner träffas, usch tänker iaf på dig massor! Glad över att kunna läsa om dina tankar när jag inte kan höra dem alla gånger... kram VI 1/3:)

Marika sa...

Hihhi tack Hohelolenona!!!!
Minns med glädje hur vi retade gallfebern på våra huskamrater med våra toalett klotter. Det var tider det!!! :)

Helena sa...

ja, det var tider det:) hahahaha... hittade härom året i en hög med papper som jag gick igenom, min del av klottret - det fick stanna kvar i högen, men det blev rolig läsning en lång stund, ska kanske rensa någongång igen så jag får igång minnet lite bättre:) Kul var det iaf:)!!
kraaam