Gravid hormoner

Märkligt så påverkad man kan bli av hormoner. Jag gråter för ALLT! HELA TIDEN! JAg blir så trött på mig själv. För samtidigt är jag ju så väl medveten om att det är hormonerna som gör att det känns så här. Ändå kan jag inte hejda tårarna. Inte nånstans! Det är jätte pinsamt.
Som häromdan när Calle bad mig ta med släpkärran till kontoret för han glömt den. Tror du jag klarade av att få upp kärran på kroken med mina kassa fogar. Nepp! Tillslut ringde jag Calle och sa att det inte går. Och börjar gråta... Calle blir förståss irriterad på mig vilket leder till att jag gråter ännu mer. Tom på kontoret sen när Calle ber om ursäkt för att han blev irriterad så gråter jag. Mitt bland allt folk. Och flera gånger dessutom. Piiiiiinsamt!!!!!!!
Eller när jag skulle välja vilken av kissarna jag skulle ha. Då när jag ringer till tjejen och talar om att jag inte ska ha just den katten, då låter hon så besviken. Hon var så säker på att han skulle flytta till oss. Jösses vad jag grät sen. Jag kunde inte välja!
-"Han var ju så gosig den där bortvalda katten."
-"OCH JAG HADE VALT BORT HONOM!"
-"Och han var ju så fiiiiin."
-"Och hon blev ju så besviken! "
Jösses! Hur länge som hellst satt jag och tjöt i soffan över en katt jag träffat i en timme. Amanda och Calle skrattade åt mig. Och jag skrattade åt mig själv med mellan tårarna. Och ändå kunde jag inte sluta gråta över den förbaskade katten. Jag är ju jätte nöjd över mitt val ändå. Men sorligt var det.

Märkligt vad lite hormoner kan ställa till det. :)