måndag 10 januari 2011

farmor

Nu är det förändringar igen. Jullov blir till vardag igen. Och som vanligt när det blir förändringar så kan jag inte sova. Även den minsta förändring gör att jag inte kan sova. Jag vet inte varför det är så.

Nu ligger jag och funderar över farmor. Jag gör det ibland. Det är nu över 5 månader sen jag hörde av henne sist. Det var den 27 juli, på Calles födelsedag, då hon ringde och var ledsen över en situation som hänt.
Jag försökte få henne att ändra perspektiv på saken då hon uppenbarligen var ledsen över det här. Jag har själv många gånger varit ledsen över en situation och när jag sen fått ett annat perspektiv på det så har det kännts lättare. Jag har kunnat se det ur en annan synvinkel och då har jag också kunnat släppa ledsenheten. Men jag ville inte ställa mig på någons sida eftersom jag bara hört den ena versionen. I alla fall så uppskattades inte mitt försök att hon skulle tänka på ett annat sätt för att inte vara så ledsen. Diskussionen leddes till att handla om rätten till egna åsikter. Där kunde jag inte hålla med längre. Jag anser nämligen att ALLA har samma rätt till egna åsikter. Oavsätt ålder, kön, ras, you name it! Det kallas demokrati och är vad Sverige är byggt av. Där gick tyvärr våra åsikter itu. Där gick också jag och farmor itu. Samtalet bröts och sen dess har jag inte fått tala med henne.

Ibland är jag jätte arg! Riktigt jätte arg! Jag kokar! Det är främst när jag tänker på mina barn som också drabbas av det här. Tilda fick ingen grattishälsning när hon fyllde 4 år. Inget barn fick någon julklapp. Inte ens ett julkort fick vi. SÅ illa tycker hon alltså om mig nu! Räknar inte med att barnen som nu fyller här de närmsta veckorna kommer få någon grattishälsning heller. När jag tänker på det blir jag arg. Barnen har ju för bövelen inte gjort nått! DE behöver väl inte straffas! Straffa MIG om det känns bättre. Det var ju ändå jag som gav mig in i diskussionen och hade en egen åsikt.
Men jag blir också arg för min skull. Ingen ska faktiskt behöva ta sån här behandling för att man inte tycker lika som den andra. Speciellt inte som det inte ens är utrett, utan bara avslutat i affekt och sen tystnad. Det känns liksom ouppklarat.
Jag blir straffad genom att bli osynlig, min existens har upphört. Hela min familjs existens har upphört. Det är ett grymt straff. Över 5 månaders grymt straff. Och straffet blir bara värre och värre för varje vecka som går. Hur många månader/år är straffet för att ha en egen åsikt? När blir man benådad? Var går min gräns för när jag inte kommer klara av att förlåta det redan nu extremt överdrivna straffet? När saken går över från att handla om samtalet till att handla om straffet i sig. För mig är samtalet i sig ingen stor sak. Jag kan acceptera att hon tycker som hon tycker. Jag har däremot ganska svårt att acceptera att det skulle vara ett rimligt straff att säga upp kontakten. Jag har svårt att se att saken skulle behöva leda till upphörd existens över huvud taget. Ok, man tycker olika. Ok, man blir arg. Ok, ilskan går över. Ok, man pratar om saken. Kanske blir arg igen. Ok, man accepterar den andres åsikter. Går vidare. Saken ur världen på max ett par veckor.

Ibland blir jag ledsen. Ledsen för att jag inte har någon rätt till en egen åsikt. Ledsen för att inte duga för den jag är. Att jag är så obetydlig att det bara är att slänga på luren och sen glömma bort mig. Klippa banden totalt. Ledsen för barnens skull som förlorar en generation. Det är klart att jag överlever utan farmor. Mitt liv hänger inte på hennes existens. Vi träffas inte ens särskillt ofta. Men hon är ändå min farmor, en länk till det förflutna. Min barndom.

Och farfar. Kommer jag aldrig mer få träffa honom heller? Han är ju jätte gammal.
Men det kanske är det här som kallas att bli vuxen? Att sakta men säkert fråntas de äldre generationerna. På naturliga och onaturliga sätt. Att stå ensam. Att inte ha några äldre över sig som har en annan erfarenhet.

Ibland är jag förvirrad. Ska det vara så här? Vad gör jag OM hon skulle få för sig att ringa plötsligt en dag? Vad säger jag? Förlåter jag då? Blir jag arg?
Vad gör jag om hon aldrig mer hör av sig? Kommer jag alltid bära med mig den här klumpen då? Klumpen av outredd osämja. Kommer jag ångra att jag inte forsatte ringa fast hon aldrig svarade. Hade jag önskat att jag svalt min stolthet och bönat och bett om förlåtelse?

Vad kommer hända när syrran fyller år. Kommer hon då, fast jag kommer dit? Tänker hon ignorera mig då, eller bara låtsas som att inget har hänt?

Livet är för kort och värdefullt för att fyllas med en massa onödigt tjaffs! Det är för kort för att fyllas med oro och funderingar om sånna här småsaker. Hönor som kommit av en fjäder som inte ens fanns från början. Men jag klarar inte av att bara rycka på axlarna och låta det rinna av mig. Jag är inte sån. Jag vill få saker utredda. Vill inte ha osämja. Vill att människor ska respektera varandra.

Önskar lite ödmjukhet i världen.

1 kommentar:

Nallebr.. sa...

en kram fån mig! ush va jobbigt !! jag tror det bästa är att reda ut det.. ring och prata med farmor det är ju hemskt att gå och bära på det utan att få det uträtt..