torsdag 20 januari 2011

en teori

Jag funderar på en sak...
Är det så att de barn man får är utvalda för att man ska lära sig nått. Är det en mening med att just jag fått just dessa barn.

Jag tänker främst på mina två yngsta barn. Det är nästan så att jag drar mig för att ge mig ut bland folk med dem. De syns! Och hörs! Vilket gör att jag också syns och hörs.
En sån enkel sak som att få i oss en korv vid Maxi. Då sitter Tilda och pratar och pratar. Filosoferar om diverse möjliga och omöjliga saker.
-"Mamma kan du skicka upp mig till solen. För på solen är det varmt. Men vi vill väl inte ha nån raket, eller hur? Vi har ju en bil, den är ju bra, för den åker ju lagom fort." Osv. Så fortsätter det i all oändlighet och alla som sitter inom hörbart område kan inte låta bli att titta och le. Ibland känner de då sig manade att de måste inleda en konversation med detta pratglada barn. Vilket då leder till att vi får stå och prata med en vilt främmande människa om allt och inget i flera minuter innan vi kan gå vidare.

Sen har vi Lova. Lova skräder inte när det gäller att ta kontakt. Hon börjar med att titta på en människa. Och titta. Och titta. Och sen när offret känner sig sådär lagom uttittad och besvärad och tittar tillbaka. Då fyrar hon av ett leende. Får hon då svar från offret så går hon vidare till nästa rond. Nämligen flirtandet. Då är det inte många som kan motstå utan måste komma fram och prata med mig om mitt flirtiga barn. De känner sig så utvalda och speciella. Vad de inte vet är att hon nästa stund byter offer och börjar om proceduren. Det kan bli ganska tröttsamt efter ett tag.

Och detta är den positiva delen. Värre är när Tilda beter sig som en bortskämd skitunge och gallskriker och kastar sig på golvet, river ner saker varthän hon än är. Och varenda människa inom en kilometers omkrets vänder sig om och tittar på detta förtappade barn. Åh, då vill jag sjunka genom jorden. Och hon är helt omöjlig att få reson på också. Skriker och domderar så det står härligan till. Och försöker någon vänlig själ lägga sig i för att hjälpa till så får den sig en välförtjänt avhyvling den med. Hon gör då inte skillnad på folk och folk... Å andra sidan är det inte så många som vill prata med mig då. De mera tänker om mig. Och jag vill förklara. "Men alltså! Jag gör mitt bästa! Hon bara är sån här. Det hjälper inte hur mycket jag hotar eller försöker så fortsätter hon ändå. Men det har blivit bättre." Osv.

Jag vill inte ge mig ut bland folk längre. Jag vill bara kunna handla, eller vad jag nu ska göra, med mina barn och gå någotsånär obemärkt förbi. Jag vill inte diskutera mina barn med var och varannan vi möter på. Jag gillar inte att synas och vara i centrum.

Men förmodligen är det det jag ska lära mig av dessa små underbara ligister, så det är väl bara att bita ihop och göra läxan.

1 kommentar:

Anonym sa...

då undrar jag vad amos har att lära mig? Snacka om att inte vilja ut bland folk!